NYC

Planen har ju så länge varit psykologi men just nu känns det som att jag är den enda människan i Sverige som inte direkt tänker på terapi och klinisk psykologi när man säger "jag vill bli psykolog". Är det verkligen all there is to it? Vill alla som går på psykologprogrammet behandla patienter? Låter fan så trist tycker jag (no disrespect).

Åh, dessa funderingar. Har haft mycket intressanta diskussioner de senaste dagarna med en annan tjej som bor här, om beteenden, ideal, könsroller förväntningar. Och det är sååå intressant! Och jag blir så inspirerad att läsa mer om allt. Om normalt beteende. Alla forskningsrön jag läser handlar om normal psykologi. Varför gör vi si? Varför gör vi så? Vad påverkas vi av? Vad är det som händer i hjärnan? Det är sällan man ser (jag har iallafall inte sett det) en liten notis i tidningen där det står om någon ny upptäckt angåenge schzofreni eller någon annan psykisk sjumdom.

Men ändå känns det som att det är det man förväntas syssla med. Och jag skiter egentligen i vad andra förväntar sig, men det känns ju inte så spännande att gå en utbildning som syftar till att utbilda en till något man inte vill bli...

Fast sen tänker jag att alla de där forskarna som kommer fram till så spännande saker, de måste väl också ha tuggat sig igenom all den där kliniska psykologin?

Här svamlar jag på. Ni som läser den här bloggen skiter förmodligen fullständigt i psykologprogrammet.

För övrigt har jag börjat tänka alltmer på den där debatten om håriga armhålor (att det ens blir en debatt i Sverige är fan patetiskt). Det är så himla många som blivit upprörda över den där kvinnans håriga armhålor (ni vet säkert alla vem jag menar, hon som råkade fastna på en bild från Melodifestivalen eller nåt sånt, och lite hår stacks ut under hennes linne). Folk tycker att det tycker att det är "äckligt" eller "ofräscht". Först tyckte jag bara att hela debatten var ett skämt. Hon får väl se ut som hon vill? Men sen började jag tänka på vilka värderingar jag själv har. Jag skulle ALDRIG kunna låta håret växa sådär långt under armarna. Varför inte? För jag tycker också att det är ofräscht, var det första jag tänkte.

Men är det verkligen det? Är jag rädd för mitt eget hår? Äcklas jag av mig själv? Raknar jag benen i december när jag bara har jeans på mig? Så fan heller. Blir jag äcklad av mina egna ben? Nä, inte speciellt. Så varför ska jag då raka dem? Varför ska jag raka mig under armarna? Jo, för att andra inte ska äcklas av det.

Nu säger jag inte att jag rakar mig under armarna för andras skull, för jag själv tycker inte att det är fint med hår under armarna på kvinnor. Jag själv assicierar det med något ovårdat och ohygieniskt. Men då måste man fundera över VARFÖR man tycker så? Sitter det i folks gener att tycka kvinnlig hårväxt är äckligt? Självklart inte. För det ÄR inte äckligt. Det är inte FAKTA. Däremot har vi, som samhälle, tillsammans bestämt att det är äckligt. Det är ett till synes objektivt faktum i vår subjektiva värld.

Kanske borde man sluta raka sig i ren protest. En del tjejer har ju gjort det, varpå andra tycker att det är fånigt. Och ja, det får man väl tycka om man vill, men jag förstår varför folk väljer att göra så. Allvarligt talat, snart får det väl vara nog! Hur mycket ska kvinnor behöva ändra på sig för att bli accepterade i det åh så jämställda (snälla fatta ironin) samhälle vi lever i i Sverige idag?

Jag såg en väldigt intressant film för ett tag sen, här är länken till den: del 1 och del 2.

Den handlar om skönhetsideal och är väldigt intressant. Det sägs bland annat att det utseendet som är idealet för kvinnor idag är ett utseende som endast 5 % av alla kvinnor kan uppnå. Fucked up? Oh yes. De visar också hur de i reklamannonser klipper ihop ett ansikte i photoshop med drag från flera olika personer (någon med fina ögon, någon med fina läppar, någon med fin näsa osv) för att få ett perfekt utseende.

Samtidigt som jag tycker att dessa ideal är sjuka, så är det också mina ideal. Jag tycker tjejerna i filmen är supersnygga, och jag raknar mig under armarna, benen osv. Och det kommr jag förmodligen inte sluta göra. Men jag är iallafall klar över VARFÖR jag gör det. Och det tycker jag är viktigt att vara.